Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta kunde Katrina aldrig glömma och huru hon rodnat däröfver
inför prästen.
Det var nu många år sedan dess. Under hela denna långa tid var
Rudolf samme idoge, pligttrogne arbetare, som icke yfdes öfver den framgång,
han rönt, att som verkmästare vara den förnämste på verkstaden näst
ingeniören. Han hade tvärtom kommit kamraterna närmare och stack sig aldrig
vidare undan, som förr, ocli letade häller aldrig så skyggt med blicken, om
det inte ändå fans någon, som kände honom från långt tillbaka . . .
Fader till tvenne vuxna barn, omfattade han dem med största ömhet.
På sonen, liksom dottern, hade han bekostat den omsorgsfullaste uppfostran,
och framtiden för dem tycktes han ha beredt så ljus som möjligt efter sina
omständigheter. Katrina var på det hela en liten snäll hustru, trots sitt
något på fåfänga anlagda sinne och sina inbitna fördomar om ett och annat,
hvarmed mannen måste öfverse, om han nämligen ville behålla husfriden.
Deras äktenskapliga lif var aldrig bråksamt eller utsattes för några vådliga
stormar, hvilket allenast var Rudolfs förtjänst.
Att Rudolf inte kunde hålla sig passiv vid den rörelse, som började
gå genom tidén, var ju helt naturligt. Hans frihetsälskande sinne var därtill
för starkt och sant för att han ej skulle ryckas med och dra’ sitt strå till
stacken. Det gällde ju de förtrycktes sak, arbetarnes rätt, hans egna
kamraters intressen, och han kunde ej med kallt blod liknöjdt åse deras kamp,
utan att räcka en hjälpsam hand. Han gaf sig oemotståndligt med i den
starka, mäktiga ström, som brusade fram genom samhället, skakande dess
grundvalar och sopande med sig allt det onda, murkna och föråldrade, och
hvilken ingen dam kunde hämma. Det var desse små, förtryckte, utpinade
och i saknad af vanliga medborgerliga rättigheter, som ställde honom
främst i ledet.
Det var han, som de betrodde att föra deras talan, hvilket han också
gjorde med sällsynt talang, outtröttligt nit och brinnande entusiasm. Hans
ord voro upplysande, bevisande, kraftfullt utslungade och slogo likt ett
tvä-eggadt svärd. Han framhöll, att lagarne endast vore till gagn för de rike,
men sällan till de fattiges skydd. Talade om klasskillnaden, som kom så
mycket ondt åstad, fördömde kapitalet och betonade, att arbetarne själfve
hade skapat det med sin svett och möda och sålunda slafviskt lagt det i
några fås händer, gifvande därmedelst makten öfver sig. Det var ju den
fattige, som frambringade rikedomen — visste de inte det? Visste de inte
häller, hvilken styrka de besutte, desse små, som voro undanskuffade från
köttgrytorna? Sannerligen behöfde de endast enigt hålla samman, så skulle
de, likt Simson, störta det egoistiska samhällstemplet i spillror, i gruset
begifvande dess ruttenhet.
Många tyckte väl, att det var ett upproriskt tal, som flödade öfver
Rudolfs läppar, där han stod, en oförskräckt kämpe, på den rödklädda tribunen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
