Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det var ord, som ryckte alla med sig, skakade hjärtan och kommo
ögon att tåras. Han skildrade den oförskylda nöden, oförskyld genom
betungande orättvisor; de armes suckan och klagan, för hvilket så månget
öra var doft; deras dagliga kamp om det knappa brödet; barnens tårar och
jämmer af svält, de gamle, orkeslöses elände, som samhället knappt skänkte
en bädd af strå att dö på, sedan det utslitit deras krafter — ingenting glömde
han att framdraga för att väcka de försoffade, hvilka sofvo rättfärdighetens
sömn. Begärde den för mycket, denna massa samhällets trälar, då den bad
om medborgerliga rättigheter för sig, sina barn och efterkommande? Litet
mer af rättvisa, än hvad hittills tillfallit dem som smulor från rike mannens
bord? Allmän rösträtt — däri låg det förnämsta och säkraste botemedlet
för det onda, som rådde.
— Låt folket själft välja sina representanter — och despotismen
försvinner ur verlden!
En afton hade han talat eldigare än vanligt, värmd af sitt ämne,
inför en stor åhörareskara. Då han slutat och steg ned från tribunen, bröt en
salva applåder lös, så intensiv, att den skakade murarne, och så långvarig, att
den inte tycktes få något slut. Blyg, med sin gråsprängda, böjda hjässa,
syntes Rudolf vilja försvinna bland mängden i den stora salen. Då häjdades
han plötsligt af att en hand lades på hans skuldra. Men han såg sig inte om,
för att ej låta hindra sig från att komma undan alla de beundrande blickar,
som följde honom.
— Ni är igenkänd från gamla dagar, — hviskade en hes röst doft
i lians öra. — Ni har nog alla skäl för att hata samhället — Martin Stork.
Rudolf stannade tvärt, vacklade, sjönk i hop som träffad af slag.
Ansigtet förlorade sin färg och en dödlig blekhet bredde sig däröfver. Flera
armar sträcktes fram för att stödja honom, men han hämtade sig snart och
tackade med några knappast hörbara ord. Det var öfver nu, ett hastigt
påkommet illamående, ingenting af betydelse försäkrade han, medan hans ögon
irrade omkring för att upptäcka hvem denne var, som igenkänt honom efter
så många år . . .
Från den dagen var Rudolf Antonsson sig ej mera lik. Det hurtiga
frimodiga i hans väsen var borta, den klara blicken skum, skygg, och det
högburna gråa hufvudet böjdes allt djupare. De förr så lugna rörelserna
hade blifvit så nervösa, oroliga och hela hans tillvaro var en yttring af
något undertyckt lidande. Han blef främmande för alla, inte ens Katrina och
barnen kände igen honom. Allmänt gissades, att han var sjuk och ville
dölja något inre lidande, som häftigt brutit ut, fastän han nekade, då han
frågades därom. Vänligt, men bestämdt, afböjde han ätt återigen offentligt
uppträda. Inte ens att hans vänner, arbetarepartiet, ämnade uppställa honom
som sin kandidat till det instundande riksdagsmannavalet, kunde öfvervinna
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
