Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I timmar kunde han sitta i en vrå i hemmet och bara grubbla.
Eller också gick han ut, långt utom stadens tullar, där nan minst träffade
människor, valde de ensligaste ställen eller gömde sig djupt inne i skogarne.
Han ville vara aliena, .alldeles , allena.
I dessa ensamma timmar visste ingen hvad han led, hans ångest,
hans kval och hans själapina. Han kunde kasta sig ned på den kalla,
hård-frusna marken och vagga hufvudet fram och tillbaka i händerna, snyfta och
gråta som ett öfvergifvet barn, för att sedan springa upp igen och trampa
fram och tillbaka, fram och tillbaka, ibland med ögonen mäta höjden från
den och den grenen på träden, medan hans hand sysslade med en repstump i
fickan. Men han Imnde inte, omöjligt! Han som eljes var i besittning; af
ett så ofantligt moraliskt mod, var feg i detta fall. Han rådde ej därför,
det låg ej i hans kynne att bära våld på sig själf. Då skulle han ha gjort
det förr, för länge sedan, då han stod ensam och öfvergifven i världen,
brännmärkt, utstött, hjälplös, utan någons förbarmande. Allt annat utom denna
sista tillflykt — själfbevarelsen var måhända starkare hos honom, än hos
de flesta andra människor, ty hvarför inte eljes. .. Det, som väntade honom,
var ju grufligare än döden, det vill säga hans lifs tillintetgörelse. Han visste
det, men ändå kunde han inte. . . Och han vände hem igen, med ännu
tyngre steg, ännu mera dyster och nedslagen.
Om han skulle anhålla, att hans namn blefve struket från
arbetarepartiets .lista? Hans namn kunde ju inte där förekomma — hans namn?
Nej, han kunde inte gå dit till desse män, som outtröttligt arbetade
för att värfva röster till seger öfver de reaktionäre och satte en sådan lit
till honom. Han kunde inte, han saknade mod därtill och vände om på halfva
vägen. Förtviflad, bet han ihop tänderna och knöt näfvarne hårdt i
rockfickorna.
— O, mänsklighet, om du vore annorlunda, än du är! — tänkte
han i sitt hjärta. — Du uppträder så vackert på predikstolen, på de offentliga
platserna, öfverallt i tal och skrift, men håller ingenting af hvad du lofvar.
Du talar om förlåtelse, försoning och upprättelse för din fallne broder, men
ändå hvarken upprättar, försonar du, endast straffar och hämnar. Var då
min ungdomssynd så svår, att jag icke med min mannaålders redbara lefverne
kunnat gälda den? Jag har dock med en rättrådig vandel bjudit till att
försona hvad jag brutit. Jag har ärligt sträfvat och grånat i mitt arbete,
och jag har varit, hvad mitt samvete säger mig, en god kamrat och öm
familjefar — men ingenting skall tillräknas mig, ingenting annat än min
förbrytelse vid sjutton års ålder. Sjutton år! Sjutton år, besinnen det,
I, som dömen mig!
Men nu fick han inte längre uppskjuta bekännelsen. Därigenom skulle
han ådraga sig ännu större fördömelse, och den* allra minsta medömkan vore
absolut omöjlig, om det skedde för sent. Följden blefve dess svårare ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
