Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre han dröjde, ty om han strökes som ovalbar, efter att den frisinnade
listan hade segrat, skulle ju detta åstadkomma en oursäktlig villervalla. Nytt
val skulle antagligen komma till stånd, och hvem visste, om ej då de
konservative skulle triumfera med öfvervigt för sina kandidater? Han erinrade sig
ha hört ett dylikt fall, då en af de på den frisinnade listan uppsatte,
be-fans inte ha erlagt sina kommunala utskylder. Detsamma kunde inträffa
äfven nu, och därför fick han inte uppskjtffa en dag längre.
Hvarför hade han inte hållit sig stilla och obemärkt på sin plats?
Han hade ju då kunnat lefva sitt lif lyckligt ut? Jo, emedan han hade velat gagna
sin. nästa, varit kamraterna, de förtryckte arbetarne till hjälp i deras kamp
för frihet och rättigheter, som så länge och orättvist hade förhållits dem. Det
var ju också ett slags försoning- för det förgångna — hans eget samvetes
tillfredsställelse. Ack, han hade så gerna velat glömma ett länge se’n förflutet
och också trott, att det var glömdt, att det aldrig skulle dragas fram ur sin
mörka gömma, att ingen människa här kände honom annat än som den aktade
medborgaren Antonsson. Det fans^ dock någon, som visste, hvem han var,
som kände igen honom — hvem, det förblef honom alltid obekant. Men den
hesa, döfva rösten ringde för hans öron som en hemsk begrafningsklocka och
skulle beständigt ringa i hans minne intill dödsstunden.
Hvilket ögonblick som hälst kunde ju allt blifva uppenbaradt af denna
människa, som dödsskrämt honom, och något annat var ju inte möjligt att
vänta. Det hade kanske redan skett eller skedde just i denna stund och
morgontidningarna skulle utbasuna det till de reaktionäres hånande jubel.
Han kastade skam öfver sitt parti, och hvad som däraf kunde följa, var
oberäkneligt. Men kanske ändå att det icke var försent att hindra stormen bryta
lös? Den, som så obarmhertigt och utan misskund hviskat i hans öra sin
förfärliga upptäckt, teg kanske ännu och förhöll sig stilla.
Hvilken olycklig söker inte efter tröst för att lugna sig! Den minsta
gnista af hopp uppehåller hans mod — den drunknande griper ju efter
halmstrået för sin räddning. Huru som hälst, men han fick inte dröja.
En lifdömd hade inte kunnat vandra med tyngre steg till afrättsplatsen,
än hvad den olycklige, betryckte mannen gjorde, där han skred fram genom
gatorna till det hus, där han visste’, att de frisinnades komité hade sitt möte
den kvällen.
Innan han steg uppför trappan, stannade han och torkade med näsduken
kallsvetten ur pannan. Hans bröst var sammansnördt af ångest och sorg, lians
hjärta bultade hårdt som en hammare och pulsarna slogo, som om han haft
brännande feber, och likvisst frös han, så att han skalf och hackade tänderna.
I den stunden kunde det inte finnas någon olyckligare och mera förkrossad
människa i världen.
Hans hand famlade flera gånger efter klocksträngen, innan han kunde
ringa på dörren. Det öppnades strax för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
