Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därinne satt i rummet den arbetande komitén, som inte blef litet
förvånad öfver att se verkmästaren Antonsson.
Rudolf gick fram till bordet midt på golfvet under taklampan, ställde
sig där och stödde sig med sina stora händer mot skifvan, medan han öppnade
sin mun för att tala. Men ingen hörde ett ljud, såg endast, huru hans läppar
skälfde i det dödsbleka ansigtet. Allas ögon voro fästa på honom, undrande,
spörjande.
— Mina herrar, — stötte hän ändtligen fram, — jag har kommit för
att* anhålla om, att Ni stryker mitt namn från kandidatlistan. Jag tackar för
det förtroende, som blifvit mig bevisadt, men, — stammade han, med blicken
stelt riktad framför sig, — jag kan inte... jag kan inte ^mottaga det. Jag
borde ha sagt det förut, genast, då jag blef* uppsatt söm arbetarepartiets
kandidat, men...
Vi ha således gissat rätt, herr Antonsson: Ni är af sjukdom
förhindrad? — afbröt någon honom.
— Nej, det är jag visst inte. Jag har, — här slog^han ned
ögonen, — intet medborgerligt förtroende. Jag har antagit ett falskt namn
för att dölja, att jag är en straffad före détta tukthusfånge.
Det blef så tyst omkring honom, som om han stått i en grift och
talat bland de döde. Bestörtningen slog mållöst alla, och man höll andan för
att inte förlora ett enda ord af hvad han bekände, doft, med ett uttryck af
den djupaste smärta.
— Jag sade, att jag borde ha bekänt det förr, — fortfor han efter ett
långt uppehåll, — men jag kunde inte, det felades mig mod. Förlåt mig, —
det ryckte i ögonlocken af den framkvällande tåren. — Jag upprättade mig
själf genom ett rättskaffens lefverne och en sann ånger öfver ett ungdomsfel.
Jag borde ha stannat därvid och förblifvit nöjd med den stilla lycka, som jag
lyckats förvärfva mig i skötet af min familj och mitt hederliga arbete, men,
—- här lyfte han blicken och en blixt ljungade fram genom tårarne, — jag
kunde inte liknöjdt och med kallt blod bevittna den orättvisa, som de
makt-egande utöfva mot min förtrampade klass. Jag ville blifva en kraft i det
stora samhällsarbetet och rycktes oemotståndligt med. Inte dock af ärelystnad
stälde jag mig bland de främste i ledet, utan i öfvertygelse om att kunna
uträtta något, blifva till gagn och] nytta, och af kärlek till friheten och hat
mot våldet. Om jag i någon mån har infriat detta, veten I ju bäst, minà
herrar. Jag ville komma bort från mig själf, — han drog djupt efter andan, —
och mina kamraters förtroende gjorde mig djärf och modig. Jag insöfde mig i
förhoppningen, att, hvem jag än var, skulle det aldrig bli upptäckt. Och jag
skulle ha fortsatt, jag erkänner det, om inte någon, jag vet ej hvem, känt
igen mig och hviskat i mitt öra mitt rätta namn — Martin Stork. Det hände
just den kvällen, som jag allra mäst njöt triumfen af mitt partis tacksamhet
och erkänsla. Det blef dödsstöten, och allt sedan dess har jag varit en bruten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
