Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kamp om rätten af Hj. Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medlemmarne hade talan mot sina tjenstemän, men utanför stående. skulle icke
kunna trakassera dem t. ex. med domar till böter.
Dessa principer togo 1869 form i en motion, som bars fram af Hughes
och Mundella. Den liberala regeringen och nästan hela underhuset var mycket
ogynsamt stämd däremot, men fackföreningsmännen läto sig ej förbluffa, utan
vädjade till de nye valmännen att tala ett ord med sina representanter. Möten
och demonstrationer höllos rundt om i landet, och regeringen fann snart för
godt att så till vida ge vika, att den lofvade att sjelf nästa , år komma med
ett förslag i ämnet. Så skedde ock, fast först efter ytterligare knuffar framåt.
»Fackföreningslagen af 1871» lades fram som regeringsproposition, och det
befanns till fabrikariternas raseri, att regeringen i flera hufvudpunkter gifvit efter
för arbetarnes påtryckning: hvarje fackförening hade utan vidare rätt att
inregistreras som lagligen erkänd, om den blott icke i sina stadgar direkt stälde sig
i konflikt med strafflagen, och denna inregistrering, som skyddade kassan både
mot tjenstemäns öfvergrepp och mot eventuella kraf-anspråk utifrån, skulle ske
utan någon slags inblandning i föreningens rätt att ordna, sina inre angelägenheter
som den behagade.
Dock — det har alltid varit herrskande klassers sed att om möjligt
ta igen med andra handen eftergifter, som de måste ge med den ena. I denna
fackföreningarnas fullständiga legalisering smusslades med just en sådan slags
undantagslag mot arbetare, som 1893 års svenska riksdag, utan något
sockerbröd som pålägg, fann för godt att förära åt Sveriges arbetareklass.
* * -
* .
Vår svenska lag har enkom mot arbetare vidgat åtalsrätten, där någon
»genom våld eller hot tvingar annan att något göra, tåla eller underlåta»Den
engelska liberala regeringen af 1871 behöfde icke föreslå någon ny
lagskärpning. Men den sammanförde i en ny paragraf alla uttryck från den gamla
sammansvärjnings-lagen och. alla senare juridiska utläggningar om’ straff tör
»våld», »hot», »skrämmande», »hindrande» m. m., hvilka gjort tjenst till att
motivera domar öfver arbetare i strejk. Redan sammanförandet var en försämring,
ty det återupplifvade halfglömda utslag och lofvade för framtiden en konsekvent
stränghet. Och, ordalagen voro sådana, att blötta ordnandet af vaktgöring vid
en strejk uttryckligen hemföll under straff, ty lagen betecknade som straffbart
»besvärande» redan det att »envist följa» en person eller att »bevaka eller
besätta» hans lägenhet, ja, att ens närma sig densamma.
Det var påtagligt att denna paragraf i regeringens fackföreningslag skulle ha
den verkan, att det blef en törbrytelse om två fackföreningsmedlemmar lugnt stodo
midt öfver gatan, utanför en verkstad, där strejk var förklarad, i syfte att
fredligt upplysa arbetare, som kanske icke kände afsigten med strejken, därom. Att en
sådan tolkning icke var bara tomma skrämskott, därpå hade man färska exempel,
som skola komma det att vattnas i munnen på vår egen Stendahl, när han läser detta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
