Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - En samhällsfara. Af Lizzy Lind af Hageby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att pina djur, eller han skulle lära dig, att ingen känsla bor i den
hundens kropp, som du såge uppspänd och stympad på
operationsbordet. Måhända skulle han äfven tala lärda ord om att vetenskapen
ej behöfver taga någon hänsyn till det, som anses godt och rätt, och
eggen på det skarpa instrument, som han hölle i sin blodiga hand,
skulle glittra likt sagans orm, då han frestade till den förbjudna
kunskapen.
Men om du ändå skulle betvifla sanningen af de ord, du hörde,
och om du fordrade att få döma själf, skulle du kanske få se en syn
liknande den, som ett ögonvittne i Paris’ medicinska skola för ej länge
sedan beskref: »Då jag går öfver gården hör jag en hund tjuta i ett
närliggande rum. Jag inträder. Djuret, en stor newfoundlandshund,
är redan säkert bundet vid bordet med starka rep kring hvarje ben.
Han arbetar på att blifva fri och det tunga bordet skakar och vaggar,
men han kan ej undkomma. 1 hans sida insprutar en af professorerna
kloral, hvilket ej är något verkligt bedöfningsmedel. Därpå tages en
knif, djurets skinn uppskäres emellan öronen och köttet genomskäres
omsorgsfullt till skallen. Men hvad är det där underliga instrumentet
i assistentens hand? Han värmer det öfver en gaslåga, en elektrisk
ström sättes i rörelse, som framkallar en rödglödande hetta, med
hvilken han sveder djurets blottade muskler. På detta sätt hindras
hunden att barmhärtigt blöda till döds. Jag hade aldrig väntat att
känna lukten af brändt kött från ett lefvande djur; det blef en
förfärlig ny erfarenhet. — En mässingsplåt fastskrufvas nu på
hufvud-skålen och med en cirkelsåg göres ett hål in till hjärnan, som därefter
utsättes för en elektrisk ström från batteriet på bordet bredvid. Men
man måste vara påpasslig! Det är en stark hund, och han har kämpat
så för att komma lös, att alla skrufvar och band lossnat. Två män
fasthålla honom, fästa plåten ånyo och öka styrkan af den elektriska
strömmen. Skall han då aldrig få dö? tänker jag, och min impuls är
att befria honom med min pennknif. Men nej, därtill har jag icke rätt,
och under mer än två timmar måste jag bevittna dessa ohyggligheter,
utförda i vetenskapens namn. Jag skulle aldrig hafva trott, om jag ej
hört det, att ett djur kunde uttrycka sin smärta så mänskligt. Denne
hund skrek såsom jag själf skulle skrikit.»
Sådana dåd utföras af män, som djärfvas tro, att de på detta
sätt skola vinna sann kunskap eller som förlorat allt manligt ädelmod
för den svagare. Vivisektionen kan till och med leda till ett
fasansfullt moraliskt vansinne. De londonska fattigkvarterens så sorgligt
beryktade »Jack Uppskäraren» var en vivisektor, men kårens rykte
räddades, då hans kolleger förklarade honom för vansinnig, och
dårhusets lugna murar skvallra ej nu om det, som ledde honom till hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
