Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - »Radikalismen» öfvervunnen. Af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För den »inkarnerade individualism», hvari förf. ser radikalismens
väsen, är det icke min sak att söka något försvar. Förebrår hr N.
denna radikalism för brist på historiskt sinne, så upprepar han blott
en socialistisk erinran till anarkistiska hetsporrar. Klagar han att »den
äktradikala lifsvägen går öfver alla familjers, staters och kyrkors grus»,
så har han dels ingen kontakt med modärn socialism, men dels
förråder han själf en klen insikt i just den historiska lagen, att alla
sådana associationsformer födas, blomstra, åldras och dö bort för att
lämna rum för nya bildningar. Som äkta idealist ser han öfverallt
idén i st. f. den mycket vexlande realiteten; i attacker t. ex. mot
klassstatens tryckande band märker han först och främst statsfientligheten,
icke att det egentligen bara gäller att få statsdräkten omsydd så, att
den passar för samhället som har växt.
Ja, man kan godt göra än större medgifvanden. Kritiken af
Zolas framtidsmålning i »Arbete» är så riktig som hvarje kritik af
utopi-sterier, om det också bör tilläggas att den i all sin bourgeois-klokskap
totalt saknar sinne för det bärande i de höga ideal af rättvisa och
broderlighet, som fått dessa något platta uttrycksmedel. Och när hr N.
betonar att grekerna visst icke voro det skönhetsfolk, som vissa Ellen
Key’ska bizarrerier i skönhetskult låta påskina, så är vår idealistiske
filosof i fullständig harmoni med — den materialistiska
historieuppfattningen.
Så mycket mindre är han däremot detta, då han gör sina egna
frihands-konstruktioner öfver historien som helhet. Här stöta vi på
godtyckligheter värre än hos de värsta »radikaler», en rent
häpnadsväckande brist på nyktert verklighetssinne. Hvad tycks om denna
betraktelse: vi ha haft tre kulturer, »den romerska rätts-, den medeltida
religions- och den modärna förståndskulturen; det centrala i den första
var staten, i den andra döden och vedergällningen (!), i den tredje
arbetet» (!) (sid. 72). Medeltiden bör isynnerhet haft det kusligt efter
det schemat: den lefde af religion och hade död och vedergällning
till det centrala; och vi som inbillat oss att då blomstrade ett
ståndssamhälle, byggdt på småproduktion och lifegenskap, feodalismens
tidsålder, som omsider sprängdes af de nya klasser, hvilka skapades med
produktivkrafternas tillväxt! Ja, så olika ser en lärd k. svensk filosof
och en anspråkslös socialist samma sak.
Vi nämnde Ellen Key’ska bizarrerier — hon har sådana, och icke
allt för få. Men om hon kan ertappas med att prisa skönhetens
religion i vändningar, hvilkas öfverdrifit utmana löjet, så är hon dock
härvid bra mycket mera ursäktlig än hennes höge kritiker då han
kall-blodigt nedskrifver (sid. 114), att kärleken till nästan »nått sin högsta
utveckling just i våra förkättrade samhällsformer»! Det lilla ordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
