Vi finner i Stockholm med största förvåning att radiolyssnarna gillar en skåning. Han är till sitt yrke en flygsinnad man, och Hans Ostelius heter han. Han lär röra sig hemtamt i alla väder i samtliga större huvudstäder. Han kan tala med främlingar utan tolk och tycks tilltala även Sveriges folk. Om svenska folket inte är flygsinnat, så kan man-i varje fall inte lägga skulden pä HANS OSTELIUS, som medelst otaliga radio-ekon, föredrag, kåserier, artiklar och böcker meriterat sig som flygsinnets apostel n:r 1 i vårt land. Han har aldrig tröttnat på att kräva minst 3 miljoner i årsanslag till svenska segelflyget och tre atlantflygfält åt SAS, ständigt förebrått Jules Verne hans fantasilöshet och trott den allra närmaste framtidens »globala och interplanetära» flyg om vad som helst. Men svenska segelflyget har fortfarande bara 300 000 i statsanslag, SAS fortfarande inget atlantflygfält och svenska folket läser fortfarande fantasilösa författare i avvaktan på det definitiva inträdandet av flygålderns tusenårsrike. Ostelius var litet för het på gröten och hans ädelskånska framtidsmusik 1 högtalarna en smula för avancerad . . . Det har sin tjusning att vara profet — och sina risker. Men alltjämt är det osteltanska rundradioidiomet genom DN omröstning bevisligen ett av eterns populäraste — och hans apostoliska nuna ett av nidtecknar-nas tacksammaste offer. Klippen är bägge ur Dagens Nyheter: det härligt krumeluriska porträttet till höger av H. O. i sin trädgård är signerat Birger Lundquist. halvt om halvt — blivit lovad (av flygbolaget) att få stiga av frisk och sund i Sundsvall och (av en barndomsvän) fira femtioårsdagen i äkta ångermanländsk och trivsam familjemiljö. Men sådant där kan man komma över om man bara räknat med det på förhand och det inte upprepas för ofta. (Det är kanske ofint att i detta sammanhang göra en jämförelse med »Hela folkets järnväg», men annars skulle man med stöd av dess broschyr »tag plats i restaurantvagnen» och dess leende unga dam ensam med ett färskt nykokt ägg vid ett stort bord under färd genom daggfrisk och solbelyst svensk bygd kunna göra det konstaterandet att en tillräckligt länge upprepad lögn så småningom får något av sanningens tristess över sig.) Det finns knappast någon som fordrar att skärgårdsbåtarna skall gå med samma precision (hm) i en halv meter tjock is som vid midsommartiden. Varför? Jo därför att vi sjösinnade människor vet att det är svårare för cn båt att ta sig fram i is än i öppet vatten. Ingen skulle heller bli så himmelens upprörd över om planet till Malmö blev försenat en timme eller till och med en vecka om det bara upplystes ordentligt om att när del är dimma så är det litet svårare och ibland alldeles förbålt svårt alt flyga. Åtminstone just dit man för tillfället vill. Och så på något vardagsgrått men effektivt sätt försöka ordna det så att vederbörande antingen kom med något annat fordon eller också lade om sin resplan i god tid. Jag kommer alt tänka på ett sådant enkelt och effektivt kommunikationsmedel som cykeln. Ingen påstår på fullt allvar att en cykel kan användas till vad som helst. Det är bland annat ganska besvärligt att resa Stockholm— Rom på en tvåhjuling även om del går. Men det går myckel bra att kvista iväg från Hammarby till Hötorget på den. Om man inte ställer för höga fordringar på redskapet i fråga. Jag har en bekant som bodde i en av Stockholms förorter. Han tyckte det var för dyrt att åka buss fram och tillbaka till arbetet. Han Jag kan skilja pä Boeing-och Douglasplan och Dakotas och Junkers modeller. Vi unga som nu växer upp i stan är inte så bortkomna heller. Snart går man väl själv med propeller. (Ur Dagens Nyheter) »Om 30 dr» kallar tecknaren scenen till höger — vad kommer människor 1979 att säga om den? Att vi 19i9 saknade fantasi.. ? — Här utrustar man spring-grabben med det modernaste som finns i flygplanväg, och ändå är han borta halva dan för ett litet skubb till Rivieran! 14