pare under alla förhållanden eftersträvar daganfall. — Om den försvarande dagjakten är så stark att angriparen helt eller delvis tvingas över till de mindre verksamma nattanfallen, har dagjakten fyllt en av sina uppgifter. — Om åter dagjakten är svag, behöver angriparen inte övergå till nattanfall, och de dyrbara nattjaktförbunden ger då inte full valuta. port framhållit, att produktionen på grund av flyg- och flottanfall mot sjöfarten samt flyganfall mot hemorten nedbringades till 35 % av maximiprestationerna vid årsskiftet 1943/44. Ilemortsbekämpningens värde såsom en av det moderna krigets mest betydelsefulla krigfö-ringsformcr har därmed till fullo accepterats, även om man bortser från den tekniska utvecklingen efter kriget. Det är därför ingalunda otänkbart, ulan snarare sannolikt, att i framtiden ett krig mellan en stormakt och en liten stat kan avgöras genom enbart hemo risbekämpning. Särskilt aktuellt torde detta vara, om konflikten gäller eftergifter av sekundär betydelse och ej nödvändigtvis självständighetens uppgivande. Synpunkter på denna fråga har ovan framlagts. För en liten stat, som ensam strider mot en stormakt, har hitintills varje försök att föra hemortsbekämpning betraktats som utsiktslöst. Atombombens och andra nya förstörelsemedels tillkomst kan möjligen tänkas medföra en viss modifiering av denna uppfattning. Bekämpning av lantstridskrafter och deras förbindelser. INOM LANTKRIGET är flygstridskrafternas mål främst motståndarens till- och undanförsel-trafik, broar, järnvägar, landsvägar, fordons-kolonner, järnvägståg, lok, stabskvarter och bivacker (framför allt vintertid), stridsvagnar, artilleriställningar samt reserver. Förbindelse-lederna som sådana, d v s järnvägslinjer, järnvägsstationer, större broar, landsvägsdefiléer o dyl har därvid ofta bekämpats av tungt eller medeltungt bombflyg. Mot övriga mål har stor verkan åstadkommits av lätta eller medeltunga med automatkanoner, raketer eller bomber starkt beväpnade flygplan — attackflygplan. 39