I en följd sedan 1942 har svenskt segelflyg årligen haft någon form av centrala tävlingar — utom 1948. Det började med att KSAK beslutade att något SM inte skulle hållas 1948. Ledsnad förstås i alla läger. Men beslutet var välgrundat. Bensinrestriktionerna spelade en viss roll. Det går åt rätt mycket bränsle vid ett SM för starter och återtransporter trots att det är fråga om motorlösa plan. KSAK hade även andra och kanske starkare skäl för sitt beslut. Ett segelflyg-SM tar massor av tid att arrangera för generalsekretariatct. Man kan utan vidare säga att hela segelflygavdelningen (fyra man stark plus kontorspersonal) får anslå minst tre månader uteslutande för förberedelser i samband med tävlingsarrange-mangen. Det ansåg man sig inte ha tid till bland annat av den anledningen att andra stora saker måste skötas, främst den stora och omfattande kontrollflygningcn av landets alla segelflyginstruktörer som pågått i stort sett från maj till september. 1,36 av de 160 instruktörerna i 10 klubbar har kontrollflugits under sommaren. Inte mindre än 563 starter har gjorts enbart här. Det är väl onödigt att säga att denna kontrollflygning är nödvändig och att den i möjligaste mån kommer att fortsättas varje år om också i mindre omfattning. KSAK:s beslut att inte anordna något SM grundade sig också på det faktum att engelsmännen halvt om halvt lovat att segelflyg skulle med på Olympiaden i London, och om detta inte var möjligt att internationella segelflyg-tävlingar skulle ordnas i något annat sammanhang under sommaren. Och där ville Sverige högst gärna vara med. I sista stund meddelade engelsmännen återbud — de ansåg sig inte orka med även segelflyg, och så gick budet från FAI till Schweiz, som lovade ordna tävlingarna om minst 6 nationer kom med. Det blev elva nationer anmälda med 36 förare — däribland Sverige med två. Det var först i sista stund som Sveriges deltagande kunde ordnas, trots alt förberedelserna påbörjades ett halvt år i förväg. Svårigheterna med i första hand valuta och i andra hand fullständiga packar av papper för transporten av flygplan, transportvagnar, transportbilar och folk höll på att ta knäcken på KSAK:s folk, men till slut gick del i alla fall, och första veckan i juli utrustades expeditionen på Ällc-berg och skickades iväg för det första svenska deltagandet utomlands i segelflygets historia. Förare i det svenska laget var världsrekord-hålla ren i höjdflygning Per Axel Persson, som Ovan: Arne Magnusson, SM-tväa 1946 och 1947 och säker 4:a vid VM i Schweiz 1948 — i kamp med 25 förare frän ätta länder. Nedan: Alf Hedman, den sjätte i raden av svenska guld-C-förare, och innehavare av nu gällande distansrekordet pä 418,5 km, som ocksä är mäl/lyg-ningsrekord.