En bild från det svenska segelflygets Mekka — KSAK:s segelflygskola Ålleberg. Till vänster restaurangen, i mitten hangar och verkstad, i fonden längst till höger förläggningen. också blev svensk scgelflygmästare 1947, och SM-2:an från 1946 och 1947 Arne Magnusson, som hunnit repa sig från den svåra kraschen vid Salerno, där han var en av de få som undkom med livet. De hade två av Ållebergs bästa flygplan med sig, två Weihe, samt trans-portgrejor och annan utrustning samt fyra medhjälpare. Tävlingarna hölls i Samaden i närheten av St. Moritz. Svenskarna hade omkring en vecka på sig att acklimatisera sig och studera den för dem högst ovana terrängen samt försöka sälta sig in i de tävlingsregler som skulle till-lämpas. Det var här fråga om tävlingsformer som 1 vissa fall väsentligt skiljer sig från dem pojkarna varit vana vid i Sverige. Det var här också fråga om terräng- och väderleksförhållanden som i nästan intet avseende är lika de svenska. Efter att ha »känt» på förhållandena meddelade emellertid det svenska lagets ledare Lennart Bunke, att »pojkarna inte hyste någon överhängande rädsla för alperna och var beredda att göra sitt allra bästa». Det gjoide de också. De höll sig väl framme från första början, i de för dem svåraste tävlingsmomenten, och del dröjde inte länge förrän konkurrenterna började förstå, dels att Pelle Perssons världsrekord i höjd inte berodde på enbart tur, dels att svenskarna var ett par gynnare som man fick se upp med. Schweizarna var dock fortfarande favoriter med sådan förstklassig re presentation som de alpvana Kuhn, Schachen-mann, Maurer, Isler, Fahrländer och Ruckstuhl. Det bör i detta sammanhang sägas att av de ursprungligen anmälda nationerna ställde 9 upp. Tjeckerna fick startförbud hemifrån några dagar före tävlingarnas början. Polackerna som anmält fyra förare (tjeckerna hade anmält 6) kom endast med en — ulan flygplan. Han fick starta med det plan — en Weihe — som svenskarna hade i reserv, men han fick avbryta redan efter en dag på order hemifrån. Sedan även den italienske föraren dragit sig tillbaka, återstod 26 förare fördelade på åtta länder. Därav deltog Storbritannien, Frankrike och Schweiz med full representation, d.v.s. sex förare och lika många plan. Tävlingarna omfattade: Höjdtävlingar, målflygningar (period om tre dagar), målflygning med återvändande till startplatsen, hastighets-flygning till av tävlingsledningen angivet mål, triangelflygning kombinerad med höjd flygning, cirkelflygning kombinerad med höjdflygning. Efter all ha legat väl framme gjorde Pelle Persson slag i saken under målflygningsmo-mentet, då han genomförde en glänsande flygning till Genève, en distans på 290 km. och tävlingarnas utan jämförelse vackraste flygning. Därmed gick han upp till ledningen före de båda schweizarna Schachenmann och Kuhn, som slet förtvivlat sista tävlingsdagen för att komma förbi honom men utan alt lyckas. Magnusson gjorde också en vacker upphämtning 78