uppe på glaciärerna eller busflög i största allmänhet med en gammal Klemm 25 och liknande flygelyg, var flygfilmer av högsta klass, alla luftfartstadgar och föga efterföljansvärd moral till trots. Såvitt jag kan erinra mig förekom i dem aldrig en falsk bild — fotomontage eller modellfoto — såvitt montaget inte var så uppenbart att det i sig själv var skrattretande. Den där liksom jag haft tillfälle att se Udet framföra sig själv i full frihet över Lüneburgerheden i en Focke-Wulff »Stieglitz» tvivlar inte heller på att det verkligen var han som gav världens läraktiga fly-garungdom de fina lektionerna i busflygning i Heinz Rühmannfilmerna. George Formby svarar i flygmalajens skepnad för de anglosachsiska bidragen till de glada flygfilmerna. Jag är rädd att jag tidigare uttalat en generell fördömelse över busflygeri-filmer med hangargenomflygning och liknande cirkuskonster. Här måste göras en reservation: det är nästan lika roligt att se raffinerad busflygning på film som att vara med om sådant själv, bara det tas för vad det är: ett glatt och lätt förargligt upptåg som inte glorifieras. På tal om de gladare flygfilmerna får man inte förglömma Walt Disney’s bidrag till den allmänna trevnaden. Han har tecknat åtskilliga enaktare med Kalle Anka som mästerpilot i kostliga situationer, bland andra en segelflygfilm där gummirepsstarten lämnade resultat som dessvärre sällan ses på Ålleberg. Med stort nöje dröjer min tanke också vid en av dessa festligt gravallvarliga instruktionsfilmer med Goofy (Jan Långben) i huvudrollen, där världens korrektaste speakerröst pedagogiskt skildrar de olika stadierna i flygelevens utbildning medan den arme idioten Goofy samtidigt åstadkommer minst tio olika totalhaverier, oberört börjande på nytt efter vart och ett. Men det ges också allvarligare motiv för flygfilmerna. På trettiotalet var flygfilmer, skildrande del förslå världskrigets luftstrider, inte ovanliga — snart sagt var och varannan brittisk eller amerikansk film i genren tilldrog sig i denna miljö. I och med del andra världskrigets utbrott fick flygfihnmanusförfattarna övernog med färskvatten på pratkvarnen utan all behöva gå över någon å: etl å två år efter krigsutbrottet dånade flygbomber och motorer på snart sagt varenda biograf även i Sverige. Med flygets allt överskuggande dominans bland vapenslagen var det helt naturligt alt så skulle ske. Någon allmän kvalitetsförbättring av fil merna kunde man dock knappast märka sånär som på en inte oviktig detalj: de dåliga modellbilder, som så rikligt förekommit tidigare, försvann helt och hållet efter krigsutbrottet. Om man behövde en haveriscen var man tyvärr inte längre hänvisad till filmtrick. Under den värsta tiden i England behövde kameramannen förmodligen bara ställa sig med kameran riktad mot en lämplig bakgrund och vänta; förr eller senare fick han sitt haveri på rätt ställe i bildrutan. Från jaktplanens automatkameror fick man nedskjutningsbilder på löpande filmband, del var bara att välja. DEN FÖRSTA VERKLIGT STORA flygfilmen från denna period var den brittiska »Spilfire» med Leslie Howard som skaparen av det berömda jaktplanet, R. J. Mitchell. Filmen var en storslagen hyllning till Storbritanniens räddare undan blitzens yttersta konsekvenser med Churchills bevingade ord som ledmotiv: »Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket». Även om Spitfire var en spelfilm var intrycket av den äkta nog. Det fanns icke en falsk klang, inte en onaturlig bild eller replik i det brännheta och ofta patetiska stoffet. Utan tvivel var det också en film av enastående propagandistiskt värde, en utomordentlig understreckare om den stolta fast bittra period då Storbritannien stod ensamt med livet hängande på ett hår, som höll. Redan innan USA gick i krig kunde man där producera halvdokumentärfilmer av stort propagandavärde. Filmen om Chennaults flygande tigrar — den handfull amerikanska vildhjärnor som ställde till stor förargelse för japanerna med sina gamla P-40 långt innan Pearl Harbor. Del var en bra film, om än något av förkrigsmentaliteten — lättsinnet och hurt-friskheten — ännu dröjde sig kvar i vissa scener. Efter det japanska anfallet kom de amerikanska flygfilmerna slag i slag. Brännande aktuella ämnen fick man i en hast övernog av och liksom i England mötte det ingen svårighet att få tag i autentiska bilder av luftstrider och nedskjutningar. En av de första av dessa förnämliga halvdokumentära krigs-filmer var »Wake Island», som skildrade hur amerikanerna återerövrade den lilla atollen i Slilla Havet, från vilken de ett år tidigare fördrivits av japanerna. En flygfilm i betydelsen yrkes- eller vapenslagsfilm var detta knappast; operationerna i Stilla Havet hade en så utpräglad amfibiekaraktär att man svårligen kan 134