Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren: Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Emma hade inte sett upp förr än nu, och när
hon nu såg på honom, riktigt skar det Kalle och
mig i hjertat, så olycklig s^g hon ut.
— Gå, gål Hör du inte? skrek han.
Hon svarade inte stort — ett par ord, som
jag inte fattade rätt — men hon såg på Daniel
med sina stora ögon så honligt, att jag höll på
att få tårar i mina.
Men med ens blef han blek, alldeles hvit i
ansigtet utaf ondska, och sprang fram till väggen
och tog sin bössa och kunde knappt tala men.
redde sig till att skjuta på henne.
Vi sprang fram, hon reste på sig då och gick
ut, och i dörren såg hon på honom med en sådan
blick, så det kändes nästan hemskt för oss att
se på den. Så tog hon handen för bröstet och
gick ut. Han for efter henne som ett vildt djur
och kastade hennes kläder efter henne; och då
vände hon sig om och såg på honom och tog
handen till bröstet igen och gick.
Då tog Kalle bössan ifrån honom och började
skämma på honom och sade att han inte hade
sett en så dålig menniska som Daniel var. Och
vet du, sa’ Kalje, nu ångrar jag nästan att jag lät
dig lefva den der gången, du vet. Nu vill jag inte
tala med dig mer i dag, för jag ser att du inte
vet till dig, men jag kommer hit om ett par dagar
igen, och då skall jag tala med dig, och du skall
få veta att du gifvit henne äktenskapslöfte. Så
kan du ju svära dig fri — om du törs!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
