Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre uppsatser och meddelanden - Svenska benämningar på Picea och Abies. Av Emil Haglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tärna hängande tills de avfalla hela; hos tannarna äro barren platta,
ofta i spetsen rundade eller urnupna och vanligen undertill försedda
med-två vita ränder, deras kottar äro alltid uppstående och
kottefjällen lossna slutligen samt avfalla från det på trädet kvarsittande
fästet. Tannarna äro prydligare, men granarna hava bättre virke.»
Sundius föreslog därför, att namnet gran skulle förbehållas släktet
P i c e a, medan för A b i e s infördes det nybildade ordet tann. Detta
namn upptogs i Alnarps trädgårdars katalog 1902, men försvann
sedermera.1 Lyttkens upptog det i sitt stora arbete: »Svenska
växtnamn», varjämte namnet införts i den nya upplagan av
Lantbruksstyrelsens »Normalförteckning över svenska växtnamn», då flera arter
av detta släkte börjat allmänt spridas i vårt land. Enligt de
namngivningsprinciper, som i Normalförteckningen följes, skall varje släkte
hava sitt särskilda, detsamma ensamt tillkommande namn. Vårt
verkliga gra n-släkte är Picea med vår inhemska gran som enda
representant, men med flera införda, såsom prydnadsträd odlade arter.
Av släktet Abies åter saknas inhemsk representant och alltså även
traditionell svensk benämning. Man kan ju använda namnet
si1v e r g r a n, men dels faller ledet silver gärna bort vid flerledade
artnamn, och då uppstår osäkerhet, dels torde böra framhållas, att
även släktet Picea har varieteter, som på grund av barrens utseende
med lika rätt förtjäna namnet »silvergran», medan å andra sidan
flera Abies-arter med sitt mörkgröna habitus knappast göra skäl för
sagda namn. Vad åter ädelgr an beträfffar, gäller även här, att
ledet ädel lätt vill bortfalla. Eljest skall det icke förnekas, att
Abies-arterna under gynnsamma livsbetingelser äro eleganta,
lyxbetonade träd, men vårt klimat ha de svårt att fördraga, då de äro
i hög grad frostömma. Kallare vintrar frysa därför årsskotten ofta
bort, varigenom trädet lätt får ett snedvridet och oskönt utseende.
Att kalla dessa marbuskar eller missbildade träd för »ädelgranar»
vill, synes det mig, hela ens inre föreställning om vad som ligger i
ordet »ädelgran», reagera emot. En praktfull inhemsk jättegran
förtjänar med större rätt detta namn.
Om man alltså utgår från att i arter av släktet Abies det svenska
namnet icke får innehålla ordet gran, så ligger det nära till hands
att godtaga det av Sundius föreslagna namnet tann, ty därmed
erhåller man en kort och uttrycksfull benämning på släktet ifråga.
1 Har år 1932 åter införts efter silvergran, ädelgran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
