Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre uppsatser och meddelanden - Landskapet, trädgården och byggnaden. Några reflektioner med anledning av arkitekt Hakon Ahlbergs artikel med samma titel i »Lustgården» årgång 13. Av Sven A. Hermelin med genmäle av Hakon Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
placering, ett områdes disponering i stora drag, tillfartsvägens
förläggning m. m. Äro sådana frågor avgjorda redan innan arbetena
påbörjas, kan mången gång terrängens naturliga förutsättningar
tillvaratagas bättre, än om trädgårdsarkitekten ställes inför ett
fullbordat faktum. Då blir det ofta hans mindre nöjsamma uppgift att
lappa ihop en söndertrasad natur eller med alla upptänkliga knep
söka trolla bort en oproportionerlig stenfot, eller ock nödgas han
acceptera en redan anlagd tillfartsväg, som omöjliggör en lycklig lösning
av trädgårdsproblemet. Exemplen skulle kunna mångfaldigas, i
synnerhet om man går in på sakens ekonomiska sida.
Jag har mer och mer stärkts i den uppfattningen, att mina
kolleger inom Föreningen svenska trädgårdsarkitekter hysa en ärlig
önskan att få ett intimare samarbete med arkitekterna till stånd, och
hälsa de därför med glädje de ansatser härtill, som arkitekt Ahlberg
gjort i ifrågavarande artikel.
Sven A. Hermelin.
Författaren till ovanstående har varit nog vänlig att ge mig del
av sitt manuskript, för att jag i min tur skulle få försvara mina
synpunkter. Icke utan tvekan begagnar jag mig av hans älskvärdhet. Ty
jag känner mycket starkt det berättigade i hans slutliga,
sammanfattande reflexion; att det här icke gäller strid utan samförstånd och
samarbete, och att allt som eventuellt kan bidraga att försvåra detta
samarbete bör undvikas. När jag därför likväl vill säga några ord, så
är det icke för att ytterligare markera min ståndpunkt eller för att
försvara den, utan blott för att söka bättre förklara vad jag menat.
Jag fortsätter då först att citera min artikel på den punkt, där
friherre Hermelin slutade:
»Arkitekterna å sin sida äro otillräckligt skolade.i det material,
med vilket trädgårdskonsten arbetar. De ha av kopparstick, av
mätningar och arkitekturritningar lärt sig former, som de älska och som
de kunna avbilda på papperet. Men det är ingen levande kunskap.
De komma till korta, då dessa vackra ritningar skola förverkligas.
Vad vore då naturligare, än att var och en representerar det område,
som han behärskar, och att två var på sitt håll kunniga krafter
förenades under gemensam respekt.»
Läser man min artikel i dess helhet, torde man knappast kunna
förneka, att jag åtminstone försökt intaga en opartisk hållning mellan
arkitekterna och »trädgårdsteknikerna» (det är ju denna titel »Gar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
