deln... spindeln,» upprepade hon, medan allt gick rundt för henne. »Hvem fan har talt om någon spindel?» Det kom tårar i hennes ögon — öfverretningens och trötthetens — ty hon hade gjort sitt bästa och kunde inte mera. »Det får vara slut dä,» sade han utan att se på henne, ty hon var honom intet annat än verktyget — pennan i handen — som slänges bort när den ej längre behöfves. »Skall jag inte komma igen då,» frågade hon och reste sig från den djupa skrifstolen, hvilken kommit hennes ungdomliga figur att synas ännu slankare än den var. »Hvem har sagt något annat?» »Jag trodde...» Stämman skälfde och nu såg han på henne. »Fröken får förlåta. Det kan göra en människa galen att behöfva anlita andra för det man brinner af längtan att få göra själf och som ingen annan duger till.» Han strök den vänstra, friska handen konvulsiviskt öfver den högra, som anlitats alltför mycket och nekade tjänstgöra. Hon gaf intet svar, men under de sänkta ögonhåren sköt en blixt af förståelse och medkänsla fram. »Visste jag aldrig så litet på förhand om hvad jag skrifver ner, skulle det kanske gå bättre,» sade hon undfallande.