Han studsade till, men skakade på hufvudet och smålog ironiskt. »En handsekreterare måste vara ej så litet tankeläsare. Fröken synes mig också mindre omöjlig än sina föregångare. Hvad som fattas är ingenting annat än intresse.» »Intresse?» Den orättvisa beskyllningen kom henne att flamma upp i vrede. »Komma de som skola läsa boken att känna hälften af det intresse jag skänker den, är forfat taren att lyckönska,» sade hon harmset. »Fröken vet så litet om den ännu!» »Visserligen. Men den växer fram under min hand och... jag har alltid älskat mitt arbete.» »Så — på det viset,» sade han, pinsamt träffad i en ömtålig punkt. »Antingen fröken skrifver ner torra siffror, eller tecknar upp hvad som kämpar sig fram ur en människosjäl, är således detsamma.» »Inte detsamma kanske, men jag har aldrig fått välja mellan en sysselsättning som roat eller inte roat mig.» Bitterheten i tonfallet tvang honom att se upp, och då märkte han hur förfårande blek hon var. »Fröken är sjuk? Kan inte komma igen i morgon kanske?» sade han i oförställd ängslan. »Åjo,» svarade hon medan de blodfulla, skarpskurna läpparna krökte sig till ett egendomligt leende. »Det är bara frisk luft och rörelse jag be-höfver.»