»Och ett glas vin kanske? Fröken är både hungrig och törstig, tänker jag?» »Nej tack » »Vi ha hållit på alldeles för länge. Jag glömmer tid, hänsyn och allt annat, för mitt arbete. Men jag har inte tid att vänta. Man måste smida medan järnet är varmt. Det kallnar alldeles för fort, dét vet jag bättre än någon annan.» Den ångestfulla, inåtvända blicken gaf honom ett så lidande utseende, att det gjorde henne ondt. »Jag är här i morgon bittida frisk och ut-hvilad, lita på det! Ocb unnas det mig bara en och annan paus och litet tålamod, hoppas jag gå i land med min del af arbetet.» Hon sprang ut i tamburen och ryckte till sig hatt och kappa. Men när hon fått dem på såg hon sig i spegeln, slätade till det vågiga mörka håret, rättade på slöjan och drog ner det sidenfödrade ytterplagget så att det slöt sig fastare om midjan. Först när handskarna voro helt knäppta skyndade hon utför trappan och ner på Strandvägen, där den råkalla decemberluften slog henne till mötes. Hon gick fort och tänkte på ingenting annat än det att nå fram till första bästa konditori eller kafé, för att få sig ett glas vin eller något att äta, ty då skulle mattighetskänslan vika med ens, det visste hon. Af människovimlet omkring henne såg hon intet, men hvar helst hon skyndade fram följdes hon af granskande blickar, ty hon förde sig med