en air som hade hon haft rättighet att vara stolt öfver sig själf, bar upp sin dräkt så väl att den föreföll elegantare än den var och hade ett ansikte som påminte om en kamé eller staty i marmor. Men i skrifstolen hon lämnat satt Sixten Grape nedsjunken, glömsk af allt annat i världen än de fullskrifna pappersblad han hade framför sig. Ämnet han behandlade var gammalt och ho-' nom kärare än något föregående. Han hade endast låtit det ligga för att mogna likt sparadt, ädelt vin. Och så — just som han tagit itu med det — strejkade själfva verktyget. I första häpenheten hade han tröstat sig med att det funnits författare som dikterat för både en och två handsekreterare, utan att deras arbete lidit däraf. Men när han själf skulle försöka en liknande metod kom han till full insikt af — hvad han borde vetat förut — att tankarna aldrig kommo till honom rätt nya och lefvande förr än han satt med pennan i handen. Ty om han uttänkt alltsammans än så väl och sett det hela framför sig som en jämn-spunnen tråd, hade oväntade tankebilder just då sprungit fram ur oanade själsdjup, korsande hans planer eller tvingande till afvikningar, på samma gång de gifvit en rikedom och farg åt form och innehåll, hvaraf han ej visste om han vågade gifva sig själf berömmelsen. Och nu stod allt stilla I I ren förtviflan hade han afskedat den ena handsekreteraren efter den andra, ty ingen kunde