skrifva nog snabbt eller gå honom det ringaste till mötes genom att genast uppfatta eller gissa sig till hans tankegång. Han var missnöjd med Inga också, men hon var inte sämre — kanske bättre — än sina föregångare. Och han blef trött och ytterligare nervös vid blotta tanken på att göra ett nytt experiment och se ett nytt ansikte inne i skrifrummet, där känslan af ostörd arbetsro ofta nog gifvit en förnimmelse af trygghet, makt och lycka. Hennes handskrift var dessutom drifven och lättläst. Bokstäfverna radade bredvid hvarandra, fasta och energiska likt framryckande truppkolonner. Staf-ningen korrekt och hvarje pappersblad så prydligt att det borde fröjda en förläggare. Med författares vana att blicka bakom tingen, och att af smådrag gissa sig till människonaturens hemligheter, förlorade han sig för ett ögonblick i undran öfver hurudan hon vartill sitt innersta väsen, denna flicka, som hade en så kraftig piktur och beslöjad stämma. Så glömde han henne för sina diktade personligheter och oron för att ej ha tecknat dem nog lefvande med på en gång fasta och mjuka konturer, eller att inte ha lagt de rätta, mest öfvertygande orden på deras läppar. Plötsligt släppte han pappersbladen för att lyssna och medan han så gjorde glimtade det till i ögonen. Jo, det var små knytnäfvar, som helt sakta,