liksom frågande knackade på den stängda tapetdörren inåt våningen, hvilken en hvar höll i helgd. »Hvem är det?» frågade han med sin grofvaste röst. »Maja. Maja vill in!» »Har du glömt att ingen får komma hit, inte ens mamma,» svarade han och gläntade på dörren. »Mamma ä så stoj, och Maja så liten.» I det samma trängde barnet sig genom dörröppningen och fadern lät det ske. »Maja har tjåkit. Mamma har fjämmande, och hon fåj1 inte vaja inne Inte vaja hos pappa — inte hos mamma heller.» Sixten tog den ljuslockiga, rödkindade varelsen upp i famnen under ett utbrott af ömhet och med en ögonblicklig känsla af att detta lilla lif betydde mer och hade rättighet till mera tid och kärlek, än alla skrifverier i världen. »Stygga pappa,» sade barnet i stolt segerkänsla och luggade honom i håret. »Elaka pappa, som inte vill släppa in Maja, baja fjämmande fjöken.» Ångesten föll öfver honom vid påminnelsen om att Inga Holte skulle komma igen morgonen därpå, och att han till dess måste ha tänkt igenom och utformat hvad hon skulle skrifva ner. »Pappa har inte tid med dig,» sade han kärf-vare än han visste och bar den lilla till dörren, men då slog hon armarna om hans hals, som ville hon aldrig släppa honom. »Maja skall vara pappas snälla flicka,» bad han.