»Pappa också vaja snäll,» snyftade barnet med sin kind mot hans. »Inte baja Maja — pappa och mamma också snälla — alla snälla.» »Ja så borde det vara! Det är för detta jag ville kämpa,» tänkte han i uppblossande känslo-ifver. »Maja vill se alla gubbana och taflona!» »Då måste vi tända,» svarade fadern fogligt och lät det elektriska ljuset spela öfver rummets alla vinklar och vrår. Att det ej var någon fattig litteratör utan en rik man, som höll till härinne, blef tydligt för en hvar som lät blicken irra från de massiva bokskåpen, med deras dyrbara innehåll, till konstverken i marmor eller parian, oljemålningarna, gobelinerna och de rikt skulpterade möblerna. Det hade skänkt honom nöje att kunna samla och ordna allt detta, ty han hade tänkt att här inne — omgifven af skönhet och af minnesmärken från antikens och konstens förlofvade länder — skulle inspirationen komma af sig själft, görande arbetet till en ljuflig lek. Men när allt var färdigt smög sig missmodet öfver honom likt en lurande fiende, ty ingifvelsen kom mindre än någonsin, och i dess ställe fruktan för att han aldrig skulle komma att skrifva något mera betydande än sin första bok — den boken som gjort honom känd och som kommit till i ett kallt naket rum, med utsikt öfver en trång illaluktande bakgård.