Med barnet på armen gick han frän tafla till tafla stannande än framför ett landskap med rim på träden, än framför ett annat som förde tankarna till solsken och sommardagar, eller långt ut till hafs, där seglen svällde för den friska brisen. Men när han kom till en mästerligt målad duk, från hvilken ett par underbara kvinnoögon blickade ner, dröjde han sig kvar som alltid. »Där sittej vackja Q öken! Och där sittej mamma,» jollrade den lilla och han kunde inte annat än småle, ty »ijöken», det var en förnäm skönhet med plymer i baretten, och »mamma» en matrona med svällande, köttiga former. »Nu får du gå,» sade han otåligt. »Maja se gubbana föst.» Det var ingen annan råd än att låta den lilla tyrannen få sin vilja fram och föra henne från Cicero och Plato till Göthe och Byron. »Maja vill klappa dom,» förklarade barnet. Men när hennes lifsvarma hand vidrörde den kalla mar-morn drog hon den hastigt tillbaka. »Tänkte jag inte att Maja varit olydig nu igen,» klagade fru Grape, som kommit in i rummet utan att vare sig man eller barn märkt det. »Det blir allt omöjligare att få vara i fred,» sade Sixten retligt, »och när du inte har tid med Lillan, får jag väl ha det.» »Hon har ingenting att klaga öfver. Och om någon värnar om din arbetsro är det väl jag, som