låter dig gå dina egna vägar ocb sitta här dagarna igenom med hvad slags folk som helst.* »Det var så öfverenskommelsen lydde.» »Ja — men jag visste inte hvilka egoister herrar författare äro.» »Det sade jag dig. Och nu ber jag att du tar Maja med dig och ser till att jag inte blir störd.» »Låt bli att skrifva boken I Det är ju inte nödvändigt.» »Inte för någon i världen mer än mig själf.» De bleka kinderna hade fått fårg, de trötta ögonen lif, och det såg ut som om den något hopsjunkna gestalten på en gång vuxit sig rank och spänstig. »Men när du inte behöfver arbeta.» »Mer än någonsin!» Orden kommo skarpa som svärdshugg, men hon gaf ej akt därpå. »Vänta tills handen blir bra. Tag en hvilotid. Låt oss resa utrikes!» »Vi?» han gaf hustrun en fientlig blick. »Vi ha rest nog, tänker jag. Just nu känner jag mig hågad att skrifva och då existerar ingenting annat för mig än mitt arbete. När vi två möttes där nere i Italien, var du den första att bedja mig tagå vara på sådana tillfållen och ...» De skälfvande läpparna slöto sig med en krampaktig ryckning. »I Florens,» hviskade hon, och lade sin fylliga, ringprydda hand på hans arm.