»Låt oss hålla oss till den dag som är,» svarade han kort och drog sig undan. »Och du är nöjd med den där fröken, och tror henne om att kunna utföra arbetet,» frågade hon inställsamt. »Nej!» »Nå, det är lätt att förstå. Till profdocka i en butik kunde hennes figur och utseende passa, men...» »Här är inget kappmagasin och jag har inte sett efter om hon är vanskapad eller välvuxen. Hon har en förträfflig handstil.» Hans ögon fingo ett fjärrskådande uttryck. — »Och jag tror att hon, och ingen annan, kan vara mig till hjälp.» »Maja hjälpa pappa hon me,» förklarade den lilla och såg på fadern med stora, trovärdiga ögon. »Pappa kjifva bok. Maja vaja så tyst, så tyst. Allji knacka på döj — allji.» Den mjuka lilla varelsen låg i hans famn. »Tack, liten! Du har hjälpt pappa mer än du vet och förstår,» sade han med nyvaknad energi. Men när hustru och barn voro borta och han ville koncentrera sina tankar på diktverket, trädde hans egen lefnadshistoria obönhörligt fram, till-tvingande sig så odeladt intresse att han glömde allt annat. Han tänkte på att han tillhörde en släkt som en gång varit ansedd oeh mäktig, inte endast genom rikedom och tradition, utan genom duglighet och begåfning. Och han mindes hur dett gått utför