FÅ GEL FENIX med den, ständigt utför, tills hans egen far stått där utarmad med den stolta Grapegården i kredi-torernas händer, och han själf fått afbryta sina studier för att gå ut i världen likt en tiggare utan hem och fäste. När han blickade tillbaka på ungdomstiden erinrade han sig inte heller något annat än en fåfäng kamp mot fattigdomen, upprepade försakelser och ständiga platsombyten. Det sistnämnda därför att han aldrig haft sina tankar på det han haft för händer. Han mindes sig aldrig ha drömt om annat än att bli författare och när framtiden tett sig som mörkast hade — underligt nog — känslan af att han var kallad därtill och öfvertygelsen om att han skulle nå fram varit starkare än någonsin. Han gick bort till damen med den plymagerade baretten — som inte var någon annan än hans farfars mor — och ställde sig framför porträttet med armarna i kors. Ända från det han var en liten parfvel, som fruktade skymningen och de många mörka vråarna i det stora fädernehuset och kände blodet stelna af fasa vid åhörandet af de hiskliga historier han aldrig fick nog af, hade Emerentia Grape spelat en roll i hans tankevärld. Det hade också sagts att han liknade henne, och ehuru hon varit en skönhet och han knappast såg bra ut, visste han att likheten fanns där. Inte så mycket i dragen kanske, som i de trånsjuka och pä samma gång lifshungriga