ögonen, de njutningslystna läpparna, det tillbaka-kastade brungula håret och sättet att bära bufvudet. Han hade också hört att det inte var i hvila hennes ansikte skulle ses, och att hon varit en .helt annan när skämt och kvickhet flödat från hennes mun, ögonen skjutit blixtar och de små energiska händerna rört sig liksom för att accentuera orden. Det hade legat stora motsägelser i hennes karaktär, sades det. Härsklystnad parad med godhet. Omättligt nöjesbegär och stor arbetsduglighet. Lidelsefullhet och behärskning. Lefnadslust och en gnagande känsla af otillfredsställelse, som till sist jagat henne världen rundt likt en flykting. Under hennes tid hade det lefvats högt på Grapegården, ty hon hade tyckt om att vara värdinna på lysande fester och aldrig rört sig behagligare och säkrare än då. Vid sina ströftåg genom landet, där inga järnvägar och ångbåtar ännu förmedlade samfärdseln, hade också såväl furstar som högtstående dignitärer gästat henne och stannat längre än de ämnat, kvarhållna af hennes tjuskraft och begåfning. Men medan denna Aspasia förde nöjesspiran skuldtyngdes Grapegården och under det hennes man, generalen, tjänstgjorde i fålt, lät hon ej så litet tala om sig... Och värre blef det... Sixten fick en obehaglig förnimmelse af att porträttet förvandlades till ett lefvande väsen, och att ögonen, som blickade ner från duken, sågo tvärs igenom honom, medan de på samma gång veka