och spotska läpparna drogo sig till ett medlidsamt leende. Han vände sig bort för att slippa se och återtog sin vandring genom rummet. Men alltjämt kände han sig förföljd af dessa ögon och denna mun, som voro i släkt med honom och tycktes vilja berätta att likheten sträckte sig längre än till det yttre. På det med uppslagsböcker och kringströdda pappersblad betäckta skrifbordet, stodo en del fotografier under glas och ram. Han tog hustruns porträtt och granskade det så uppmärksamt, som hade han sett det först nu. Och medan han så gjorde vände tankarna åter till den tid, då han lärde känna henne, och till hvad som bände dessförinnan. Pådrifven af umbäranden och förtviflan, men uppburen af hänförelse och tro på sig själf, hade han skrifvit sin bok. Skrifvit så godt som natt och dag och dessemellan drömt om intet annat än bifall och ära. När han afsände manuskriptet till förläggaren, var han ännu naiv nog att tro sig ha åstadkommit ett mästerverk. Men inte förr var det gjordt än reaktionen inträdt och han sett idel fel, där han nyss funnit endast förtjänster. Liksom hypnotiserad hade han åter och åter genomgått arbetet i tankarna. Men till att så mycket som se åt eller vidröra den många gånger omskrifna kladden skulle ingenting förmått honom. Väntetiden, innan förläggaren gifvit sitt svar,