hade varit så lång att det väckt inte allenast modlöshet utan harm. Ty oerfaren som han varit, hade han inte satt sig in uti att hvad som var en lifssak å ena sidan, å den andra ställde sig som en affärs-fråga. Boken hade dock kommit ut till sist och fått så pass mycket beröm och klander att den låtit tala om sig och slutsålts. Nybegynnare som han var, var honoraret därefter, men liksom i ersättning — eller därför att han gifvit så stora framtidslöften — hade han erhållit ett resestipendium och straxt därefter begifvit sig till Italien för att studera konsten på den mark där hon hörde hemma. Men när han kommit dit ner, där solen slösade med sitt guld och allt andades skönhet och glädje, hade han fattats af lifsberusning och tyckt sig vilja kräfva ersättning för mångårig, nödtvungen asketism. Likt en som varit nära att försmäkta af törst hade han öst ur lifvets många brunnar — onda som goda — ty för honom innehöllo de, utan åtskillnad, lifserfarenhetens och njutningens efterlängtade, på en gång sjudande och svalkande dryck. Djupt nere i hans undermedvetande dröjde visserligen tanken på att tillgodogöra sig det upplefda i egenskap af skribent, men i själfva verket hade det mål han så lidelsefullt sträfvat till sjunkit undan likt bleka skuggbilder för solljuset... Ja, det var dål Han vaknade upp till verkligheten och blickade