får nog svårare än vanligt att komma öfver dem, när han inte kan arbeta,» återtog Oktavia. »Han går inte i kyrkan, som annat folk, och har skrifvit både i helg och söcken när han varit i tagena. Att det där bekymrar mig kan ingen undra på... Jaså, det är handskarna fröken söker? Dem tog jag upp från golfvet och står tanklöst nog och håller på. Var så god!» Inga tänkte hvarken på att knäppa dem eller på att se sig i spegeln — bara på att komma bort. »Adjö,» sade hon med en känsla af att det enda lilla ordet fastnade henne i strupen. »Jag skulle önska att jag finge ta hand om lilla fröken, för jag ser nog att det behöfs. Förlåt nu att vi stått här i tamburen så länge. En annan gång kommer fröken in till mig på en kopp kaffe och berättar hvad boken handlar om.» »Det gör författaren bättre än jag.» Nu var det Oktavia som blef svarslös, ty år hade gått sedan Sixten talat med henne om sina arbetsplaner — och hon i sin ordning kunnat kol-portera ut dem i umgängeskretsen — och denna förtegenhet var hennes sårbara punkt. * * * * Om något kan sägas vara en familjehögtid, är det väl julen. Och just för att så är känner sig den ensamma då mera öfvergifven än någonsin.