»Uppoffra så grymt!» »Orättfärdigt också!» »Så kan det synas. Men mycket blir tillåtligt när det gäller att rädda sig själf. Den egna personligheten är väl för mer än allt annat, och Helena känner ju att hon går under i samlifvet med en man som inte bara är henne underlägsen utan hennes rena motsats.» »Sina känslor kan hon inte råda öfver — men sina handlingar.» »Ja visst! Men man försämras, när man inte kan se upp till den människa man lefver tillsammans med. Och hvad är det för äktenskap när tankelif och känslor inte äro gemensamma? Eller makan kanske står en fjärmare än alla andra?» Inga böjde sig öfver syrenerna för att insupa deras doft och svalka de heta kinderna. »Och,» fortsatte han, »möter människan den stora kärleken, är det en fråga om hon inte har rättighet att trampa ner allt som står hindrande i vägen?» Frågor och invändningar trängdes på Ingas läppar, men hon teg. Han gick fram till skrifbordet och bläddrade i de fullfärdiga arken. »Är det något särskildt herr Grape söker?» »Ja. Det där söm Paul säger till Helena då de mötas utanför staden, neråt hafsstranden, och han första gången söker förmå henne att lämna allt för hans skull.»