tog Helena. Det är hårdt både att säga och höra hvad jag nödgats meddela dig. Men handla bakom din rygg, i feg lögnaktighet, är jag för god till och därför...’ ’Har du sagt mig midt i ansiktet att du älskar en annan och vill ha din frihet.’ ’Det var mitt lifs svåraste ögonblick då jag lät dig veta det,’ sade hon medan tårarna trängde henne i ögonen. ’Och kunde jag lida mer än jag gör, gjorde jag det gärna för att spara dig.’ Hon grep efter hans hand som för att föra den till sina läppar, men han ryckte den omildt tillbaka. ’Struntprat! Bakom min rygg träffas ni och tillhviska hvarandra ord som äro en dödssynd mot den du svurit att älska i lust och nöd.’ Mag var ett barn då och visste inte hvad jag gjorde. Men nu vet jag — och snart sagdt hvar-enda tänkande människa — att de där orden äro ohållbara och skola bort. Svära på att följa i lust och nöd, det kan man — och det löftet har jag hållit — men svära på sina känslors varaktighet kan ingen.’ Han reste sig upp och stod framför henne som en straffande hämnare, utan nåd och försköning. ’Jag får nöja mig utan känslorna! Du är min lagvigda hustru och kommer att förbli det.’ ’Då gör du mig till menedare och äktenskaps-bryterska.’ ’Det får bli ditt straff. Du kan ju också rymma.’