’Det kommer jag att göra,’ svarade hon stilla. 'Var så godl Men barnen kunna aldrig bli den forlupna hustruns — dem behåller jag.’ 'Bettina, Fingal och lilla Dolly!’ Hon uttalade barnens namn så långsamt och med så mjuk stämma, som hade hon med detsamma utdelat en smekning eller nedkallat en välsignelse öfver dem. ’Nå, hvad svarar du nu?’ ’Att lifvet är grymt — och att du är i din rätt.’ Hon reste sig och stapplade neråt stranden. ’6ör oss inte olyckliga,’ bad han. 'Tänk på de smål' 'Hvilken mor tror du jag kan bli dem efter detta? Och hur skola de växa upp till goda människor mellan oss två?’ 'Det bryr jag mig inte om! Jag frågar inte efter något annat än att få behålla dig.’ Han kastade sig på knä och omfamnade hennes fötter. Och när hon såg honom ligga där i stoftet nöjd med att äga henne sådan hon var — en kropp som ej besjälades af ömhetens helgd — fattades hon af leda och kände sig dubbelt hård. ’Jag har sagt mitt ord och har ingenting att tillägga.’ Han sprang upp från marken, blek af raseri, och hon ryggade tillbaka. ’Jag kan också döda dig,’ sade han och gick henne in på lifvet ’Det vore bäst för mig — och värst för dig.’