pade för hvarandra, från tidernas begynnelse, och inte kunna skiljas utan att förgås.» »Det är synd om Yngve också, det bör inte glömmas,» sade Inga med en känsla af att mannen borde tas i försvar. »Visst är det så! Mina sympatier ligga inte åt det hållet, och just därför är jag rädd att vara orättvis och göra honom alltför frånstötande. Han har försuttit sina fatalier. — Det är alltsammans. Men huru många män ha inte det utan att straffet nått dem?» »Därför att kvinnornas öfverseende varit utan gräns, ja! Hade de hafb mindre lätt att förlåta, skulle männen aktat dem högre och inte vågat sig så långt i tygellöshet.» Hennes ögon gnistrade, som hade hon haft ett offer för rättvis vrede framför sig. »Fröken Inga är inte af dem som förlåta, tror jag» »Jag fruktar det.» »Fröken måste berätta mig sin historia. Jag är riktigt nyfiken på er.» »Det ha vi inte tid med. Och jag har ännu aldrig berättat den.» »Jag ger mig inte förr än det sker.» »Herr Grape samlar sådana mänskliga aktstycken, förmodar jag,» sade hon, medan en vredes-sky purprade hennes kinder. »Ja, jag är samlare — som naturligt är. Men