ljust och lyckligt, som om hela lifvet varit en blomsterstig utan slut. »Fröken skulle inte ha blommorna så nära bredvid sig,» förmanade grannfrun. »De växa ju rundt om. Hela skogen är full af dem ... och vi gå där ...» Medvetandet återkom. »Låt dem stå, snälla fru Sjöberg,» bad hon. »De ge så vackra drömmar.» Andra stunder öfverfölls hon af en sådan ångest att hon knäppte händerna och bad att få dö. Ty det var som om ett nattsvart mörker, fullt af okänd fasa, rest sig framför henne, och som om hon varit dömd att gå in i det utan nåd och förbarmande. Och hon var så trött, så trött... hon orkade inte. Men att det fanns sparade pengar till begraf-ningen var ett ständigt återkommande glädjeämne, som tvingade fram ett leende på de bleka läpparna. Tankarna aflöste hvarandra, lika hastigt som pulsens ojämna slag. Hur skulle det gå med Paul och Helena? Hvem skulle skrifva efter hans diktamen, om hon inte kunde? Och febern steg af ångest, ty hon unnade ingen — ingen i världen — detta arbete. Att dö ifrån alltsammans vore dock det bästa. Bäst för Helena också. Men Helena — det var ju hon själf, som kämpade och försvarade sig mot något ljufligt och stort, men på samma gäng grymt och förfärligt, som bodde där inne i mörkret, dit hon inte ville, men där en stjärna då och då blänkte fram och lockade ... lockade.