Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljust och lyckligt, som om hela lifvet varit en
blomsterstig utan slut.
»Fröken skulle inte ha blommorna så nära
bredvid sig,» förmanade grannfrun.
»De växa ju rundt om. Hela skogen är full
af dem ... och vi gå där ...» Medvetandet återkom.
»Låt dem stå, snälla fru Sjöberg,» bad hon. »De
ge så vackra drömmar.»
Andra stunder öfverfölls hon af en sådan ångest
att hon knäppte händerna och bad att få dö. Ty
det var som om ett nattsvart mörker, fullt af okänd
fasa, rest sig framför henne, och som om hon varit
dömd att gå in i det utan nåd och förbarmande.
Och hon var så trött, så trött... hon orkade inte.
Men att det fanns sparade pengar till
begraf-ningen var ett ständigt återkommande glädjeämne,
som tvingade fram ett leende på de bleka läpparna.
Tankarna aflöste hvarandra, lika hastigt som
pulsens ojämna slag. Hur skulle det gå med Paul
och Helena? Hvem skulle skrifva efter hans
diktamen, om hon inte kunde? Och febern steg af
ångest, ty hon unnade ingen — ingen i världen —
detta arbete.
Att dö ifrån alltsammans vore dock det bästa.
Bäst för Helena också. Men Helena — det var ju
hon själf, som kämpade och försvarade sig mot något
ljufligt och stort, men på samma gäng grymt och
förfärligt, som bodde där inne i mörkret, dit hon
inte ville, men där en stjärna då och då blänkte
fram och lockade ... lockade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
