När hon blef bättre och medvetandet klarnade, voro de vissnade rosorna ersatta af snödroppar, krokus och violer, och bredvid dem lågo tvenne bref. En mäktig glädjevåg fyllde hennes hjärta ända till brädden, och af det mörker som varit fanns intet spår. »En herre har varit här hvarenda dag och frågat efter fröken,» underrättade fru Sjöberg. »Ja, han har skrifvit också, och skickat både blommor, frukt och böcker.» Den misstänksamma spörjande blick som åtföljde orden träffade Inga så bittert, att det var som om en flik af det stora mörkret på en gång omsväfvat henne. »Jag skrifver rent för honom. Det är en författare som har brådt med sitt arbete,» svarade hon med på samma gång vrede och blygsel. Ty det är bittert att behöfva försvara sig när man ingenting ondt gjort, och pinsamt att det oaktadt känna sig skyldig. Det hade varit hennes stolthet och glädje att herr och fru Sjöberg, liksom butikfröken på andra sidan förstugan, behandlat henne så aktningsfullt, som om hon varit ett väsen af helt annat slag än de, och att den unge ingenjören i första våningen hälsat så vördnadsfullt som på en drottning och synbarligen önskat, men inte vågat tilltala henne. Och hvad skulle de nu tänka? När hon blifvit ensam, bröt hon Sixtens första bref, som inte var annat än en enda själfförebråelse