öfver att hon förkylt sig för hans skull och en enda önskan att hon snart skulle bli frisk. »Om jag bara finge göra för er allt hvad jag ville,» slöt han, »skulle ingen vara lyckligare än eder Sixten Gra/pe.» Hon lade bort brefvet, och det kom ett bittert uttryck i det tärda ansiktet. Så öppnade hon den andra skrifvelsen, i hvilken Sixten upplyste om att dramat måste upp redan på våren och att han borde vara glad åt det, då hufvud-rollen kommit i de bästa händer, men att han inte kunde tänka på annat än sin medarbetare, hvilken han saknade mer än han vågade säga. Med svindlande hufvud och skälfvande händer skref hon ihop några rader. »Herr Sixten Orape! Mitt hjärtas innerliga tack för blommorna, och framför allt för edra samlade skrifter — den käraste gåfva jag kunde få. Men ni får aldrig mer sända mig en blomma, en bok, ett bref eller annat vänskapsbevis. Ty när man blifvit så helt och hållet öfverlämnad åt sig själf som jag, är man dubbelt rädd för allt som väcker prat och undran. Det dröjer inte länge, hoppas jag, innan ni har