mig hos eder vid skrifbordet. Tänk till dess vänligt och öfverseende på eder tacksamma handsekreterare Inga Holie » Sixten hade kommit alldeles ur jämnvikt sedan Inga var borta, ty inte förr än skrifstolen blifvit tom visste han hvilken plats hon tagit i hans lif, och hur fattigt det var utan henne. Hvaije gryende morgon hade hans glädjeämne varit att det endast dröjde ett par timmar tills hon skulle komma. Och hur fort hade inte förmiddagen sedan gått i ett samarbete som upptagit bådas själ och tankar I Handen var bättre än han ville tillstå, och dugande nog att göra anteckningar eller syssla med skrifning en timme eller par, men han tänkte aldrig på att upptaga arbetet ensam, ty det hörde sä tillsammans med Inga, att det varit liktydigt med en stöld från henne att fortsätta det på egen hand. Han sof inte om nätterna och fick henne aldrig ur tankarna, ty han hade reda på att hon lefde af sitt arbete och förstod hvad det måste betyda att behöfva lägga ner det. Hade det berott på honom, skulle han sändt läkare, vin, delikatesser, pengar — allt som stått till buds — för att hjälpa och lindra. Men han visste att hon var stolt och anade att, hvad han än skickade, skulle han göra henne mera ondt än godt.