plågat mig så som under den här förfarliga tiden, och har gjort mig rent skamsen öfver mig själf...» »Jag har tänkt mig att en författare skrifver för att han inte kan annat. Liksom källsprånget inte kan hålla inne med sitt flöde eller fåglarna upphöra att sjunga — hvar och en efter sin egenart — och att det ena som det andra, är en gåfva ofvan ifrån,» tröstade Inga. »Tack! Jag är redan en annan människa. Det blef jag i går när jag fick underrättelsen om att ni skulle återkomma. Och hvad tror ni väl jag kände när ni trädde in i rummet? Lifvet har inte mänga sådana ögonblick! I denna stund är jag alldeles säker på att vår bok blir något rent märkvärdigt och på att det som är oskrifvet blir bättre än allt annat.» »Låt oss då börja!» Han ställde sig bakom skrifstolen och det gjorde henne nervös. »Det gick mycket bättre att skrifva förr, när ni var på ständig vandring,» sade hon bönfallande. Han var genast långt borta i rummet. »Helena hade...» »Helena hade,» återtog hon uppmuntrande. Men han teg och hon väntade tåligt. »... Solen sken så varmt, som om det varit midt i sommaren,» dikterade han, och hon förstod af ögonens spelande lif och af den spänstiga gången, att han kände sig inspirerad. »Gula fjärilar flögo parvis öfver gräset, och från mark och skog var doften