stark och samlad som efter regn. Hela naturen stod stilla i andaktsfull tystnad. Endast asplöfven rörde sig oafbrutet, likt talträngda tungor. Vid dikeskanten, där några enstaka blåklockor och väpplingar ännu blommade, slog Helena sig ner midt i solskenet I» »Litet långsammare,» bad Inga. Han var genast framme vid skrifbordet. »Ni orkar inte. Jag visste ju att ni är för klen.» »Litet ovan bara. Låt oss ändtligen fortsätta.» »...Men glansen och härligheten var för stor för hennes plågade sinne, och på en gång slog hon händerna för ansiktet, som ville hon gömma sig också för sig själf.» »Helena!» Hon hade inte sett Paul komma och nästan glömt att hon väntade honom. »Älskade,» ropade hon så hjärtskärande, som en den där ser allt brista och får fatt i ett rädd-ningsankare — ett nödvärn mot allt ondt och farligt. Han satte sig bredvid henne, med hennes hand i sin, och de betraktade hvarandra, drag för drag, som om de aldrig kunnat se sig mätta. »Du har blifvit blek och mager, men vackrare än någonsin,» sade han ömt. »Vi ha varit så länge skilda och ... jag har längtat så.» Sixtens stämma skälfde och Inga hörde det. Han tog om de sista orden. »... Längtat så...»