Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stark och samlad som efter regn. Hela naturen stod
stilla i andaktsfull tystnad. Endast asplöfven rörde
sig oafbrutet, likt talträngda tungor.
Vid dikeskanten, där några enstaka blåklockor
och väpplingar ännu blommade, slog Helena sig ner
midt i solskenet I»
»Litet långsammare,» bad Inga.
Han var genast framme vid skrifbordet.
»Ni orkar inte. Jag visste ju att ni är för
klen.»
»Litet ovan bara. Låt oss ändtligen fortsätta.»
»...Men glansen och härligheten var för stor
för hennes plågade sinne, och på en gång slog hon
händerna för ansiktet, som ville hon gömma sig också
för sig själf.»
»Helena!»
Hon hade inte sett Paul komma och nästan
glömt att hon väntade honom.
»Älskade,» ropade hon så hjärtskärande, som
en den där ser allt brista och får fatt i ett
rädd-ningsankare — ett nödvärn mot allt ondt och farligt.
Han satte sig bredvid henne, med hennes hand
i sin, och de betraktade hvarandra, drag för drag,
som om de aldrig kunnat se sig mätta.
»Du har blifvit blek och mager, men vackrare
än någonsin,» sade han ömt.
»Vi ha varit så länge skilda och ... jag har
längtat så.»
Sixtens stämma skälfde och Inga hörde det.
Han tog om de sista orden. »... Längtat så...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
