sade Helena och smög sig intill Paul, som om hon frusit. Inga skref med feberaktig hastighet. »... Hans själfulla ansikte, med det energiska draget vid munnen, var helt nära hennes.» »Inte nu, inte här,» bad Helena skyggt och såg sig omkring. En landtman skranglade förbi med sitt fordon och hon makade sig ofrivilligt längre bort. »Sitt stilla,» bad Paul — »och låtsa om ingen-tingl» »Har du sett hur underbart vackert allt är — skogen, fälten, solskenet,» sade hon drömmande. »Har jag tid med det nu, tror du, när jag har dig bredvid mig?» Asplöfven prasslade för vinden och hon sprang upp i förfäran. Ty det var som om en skugga skymt för solen. Eller som om fliken af den orättfärdighetens mantel, hvilkens tyngd hon redan kände, och tyckte sig dömd att bära lifvet igenom, i ett nu vuxit sig större. »Låt oss gå längre in i skogen,» bad hon. »Någon kunde få se oss tillsammans.» »Ack, att du vore mera modigI Men i morgon afton äro vi långt härifrån, och all ängslan förbi,» sade han och följde henne inåt löfdungen. »Hvad jag önskar att vi lärt känna hvarandra förr. Sfär jag var ung och fri, och min kärlek kunde gjort mig stolt och lycklig.»