Inga böjde sig öfver papperet och torkade oförmärkt bort en tår som fallit därpå. »... Lyckliga eller olyckliga höra vi tillsammans,* svarade Paul innerligt. »Men jag kan aldrig bli glad som förr.» »Min kärlek skall komma dig att glömma det förflutna.» Helena vände sina ögon ifrån honom och såg envist ner på marken, där myrorna sprungo om hvarandra i brådskande arbetsifver. »Tror du mig inte?» frågade han och lade hennes nedböjda hufvud mot sin axel. »Trodde jag inte på dig vore jag länge sedan död,» hviskade hon. »Men att glömma — det får du inte begära.» »Jag begär ingenting annat än att dela dina bördor.» »Älskade!» Inga darrade på handen när hon skref ner detta ord, som tycktes henne återljuda från rummets alla vinklar och vrår. »Att det är svårt just nu — när steget skall tagas — är naturligt,» återtog Paul. »Men det blir bättre och bättre sedan skall du få se.» »Jag tänker så ibland jag också,» sade hon med en hoppfull glimt i ögonen, »och söker föreställa mig hur härligt vi skola få det tillsammans. Du upptagen af dina intressen som forskare och vetenskapsman, och jag så uppgående i ditt arbete att det blir liksom en del af mig själf...»