jublande ifver att vara den första i hennes armar. Inga glada röster bringade henne sitt välkommen. Ingen låtsades om att hon kom och dock hade hon sett både Fingal och Bettina genom fönstret. »Det är bäst så, bäst att de redan vändt sig ifrån mig,» sade hon sig i trotsig bitterhet. Dolly hade fallit omkull och smutsat ner händer och ansikte, och Bettina gned och torkade allt hvad hon förmådde utan att få henne ren. »Mamma,» skrek den lilla och ryckte sig lös. »Mamma,» skrek hon ännu en gång och kastade sig i moderns famn. »Hvar har mamma varit så länge?» »Jag skall tvätta dig,» sade Helena och kastade af sig hatt och kappa. »Bettina luggas och det gör så ondt. Mamma tvätta Dolly, mamma snäll — mamma mjuka händer.» Barnet slog knytnäfvarna i tvättvattnet så att det yrde rundt om och skrattade af full hals. Men Fingal såg mörk ut, och Bettina vände sig bort i skygg slutenhet. »Hvar är Lotta?» frågade husmodern. »Hon gick ut strax efter mamma,» svarade Fingal trumpet. »Och har varit borta hela tiden?» »Hon är ute med den där Olagus, som spelar fiol. Det är aldrig annat.» Helena såg sig omkring och märkte på en gång att det provisoriska hemmet, som kunnat vara sä