nätt, såg ovårdadt och otrefligt ut. Hvarken grönt eller blommor i vaser och skålar. Kläder, böcker och leksaker kringkastade här och där. »Har pappa varit hemma,» frågade hon. »Ja — men han gick strax. Han skulle ut och festa som vanligt och ligga i stan i natt.» Gossen såg på henne och hon slog ned ögonen inför hans förebrående blick. Höstkvällens skymning började öfvergå i mörker. »Vi vänta inte på Lotta. Jag skall sätta på tevatten. Så hjälpas Bettina och jag med diskningen,» sade Helena raskt. »Och sedan ... sedan ...» Orden stockade sig i strupen. »Sedan tar jag itu med dockorna.» Dolly följde efter modern hvart hon gick, men Bettina dukade bordet under envis tystnad och Fingal höll sig på afstånd. Men när modern tagit af glaset för att tända lampan kom han fram till henne. »Hvarför är pappa så ledsen jämt? Hvarför är allt så olika mot förr?» frågade han och såg på henne med rådvilla, hjälpsökande’ ögon. »Jag vet inte ... Det blir kanske bättre.» »Stackars mamma,» sade han och tog lampglaset ur hennes skälfvande händer. Men aldrig hvarken då eller senare, visste hon hvad han menat med dessa ord, som träffade henne likt en smekning. Lotta kom hem och tycktes förnärmad öfver att hennes herrskap redan satt sig till bords.