hjälplös och på samma gång själfmedveten att han ryggade tillbaka. »Jag litar på dig, därför är jag här,» sade hon medan tårar, hon ej brydde sig om att hejda, smögo sig utför de heta kinderna. »Men visste du hur svårt det är mig att träda öfver din tröskel, och hur usel jag känner mig när jag sitter här inne, så godt som vägg om vägg med — med din hustru — skulle du förbarma dig och...» »Situationen är också mig pinsam. Låt oss träffas hemma hos dig!» Hon stod tyst medan tankarna korsade hvarandra. »Nej!» »Inte det heller! Och skälet?» »Grannarnas prat — och så...» »En butikfröken! Ett vaktmästareherrskap.» Han kunde inte annat än skratta. »För mig representera de — societeten!» »Och det andra skälet?» »Vi älska hvarandra.» »Om någon visat själf behärskning är det väl jag, som stått bakom dig, likt ett träbeläte, när jag bara behöft luta mig ner för att kyssa ditt granna hår.» »Det var då — innan vi förrådt oss.» »Den underbara tiden ja, då kärleken ligger en i blodet som ett ljufligt rus, men inte profanerats af ord. Och paradisets lustgård bjuder på så öfver-sinnligt sköna frukter att ingen som helst tanke