ägnas åt ormen eller ängelen med det bart huggande svärdet.» »Anser du oss redan utestängda?» »Nej. Men jag tänker inte på annat än hur vi skola hålla oss kvar.» Hans blick irrade rummet rundt, och stannade vid tapetdörren. »Så här går det inte! Låt oss träffas ute, som så många andra. Du kan tro det har sin särskilda tjusning.» Hon rodnade ända upp i pannan. »Jag vill inte vara en af de där andra, som smekas ena dagen och förkastas den nästa!» »Tror du mig om att kunna förakta dig,» utbrast han indignerad. »Det är nog att förakta sig själf.» På en gång såg han henne framför sig kysk och sval, som första gången han iakttog henne. Men i stället för att finna behag däruti som då, erfor han en känsla af besvikenhet. »Du är pryd!» »Det är möjligt,» sade hon eftersinnande. »Ingen kan vara friare än jag att handla som mig lyster, eller mindre beroende af människors domslut. Men just därför blir ansvaret så mycket större.» »Men hvad vill du då,» frågade han på samma gång uppeldad och afkyld genom hennes förmåga att hålla honom på afstånd. Hon slog upp de mörka ögonen, som tycktes