jag att den — eller de — som betalade för mig ställt upp det villkoret att jag skulle hållas för mig själf, som ett bättre mans barn. Men hvad denna afsöndring var förfärlig och hela tillvaron hopplöst trist! Ingen att leka med. Knappast någon att tala vid. Aldrig utom dörren annat än vid mosters hand. Hvarför jag skulle kalla madam Holte så, frågar jag mig än i dag.» Ingas mörka altstämma, hvilken Sixten aldrig lagt märke till så som nu, gaf orden en djupare betydelse. »Hon var hustru till en järnbärare,» fortsatte hon. »Den gröfsta starkaste karl jag sett, med så stora händer att de väckte min ständiga undran. Aldrig har jag träifat en kärfvare, ordknappare man, och till en början skrek jag bara han kom i närheten. Men instinkten sade mig snart nog att han var så ofarlig någon kunde vara, och till sist längtade jag rent af efter att fä sticka mina händer i hans och låta dem försvinna där. Aldrig har jag sett någon mera förälskad än han var i sin hustru. Tilltala henne gjorde han ju sällan — och det skulle haft sig svårt nog så som hennes tunga gick. Men som han såg på henne och lät sin jättehand glida öfver hennes lilla runda, fylliga person! Aldrig kom han heller in i köket, som också var matrum och sängkammare, utan att ha tagit af stöflarna ute i svalen och fått tofflorna på. När han satte sig ner, var det äfven med en viss tvekan, som om hvarje plats varit för god för