hans solkade kläder. Men du finner mig väl för omständlig?» »Det är dig det rör, och jag tycker mig se alltsammans,» genmälde Sixten, som satt till hälften dold bakom några bladväxter, mellan hvilkas grenar den tunna blåaktiga röken från en cigarr silade fram. ... »Jag har andra minnen också,* återtog Inga med synbar ansträngning. »Konturlösa och omöjliga att få fatt i, men som jag spunnit vidare på lifvet igenom och försökt göra en historia af.» Sixten lystrade till, som om författaren i honom vaknat till lif. »Allt emellanåt kom en välklädd, smärt och vacker herreman på besök, och medan han pratade med moster — hvilket tycktes mig taga en oändlig tid — visades jag ut i köket. Men när de talat slut hämtades jag orubbligen in, och lämnades ensam med honom. Jag tror också att jag från första stunden visste att det var för min skull han kom. Alltid hade han godter och leksaker med sig, som väckte min förtjusning, men också en stor svart hund för hvilken jag glömde allt annat och som lät hand-tera sig hur jag ville. Att sitta i herms knä och mumsa konfekt var nog så bra, men att leka med hunden bättre än allt annat. Och hade någon frågat mig hvilken af de tvä jag tyckte bäst om skulle svaret blifvit — Leo.» Hon lade handen öfver ögonen och lefde sig helt in i det förflutna. Men då Sixten reste på sig