och började gå fram och åter, var hon genast inne i verkligheten och upptog berättelsens tråd. »En dag gaf farbror — jag kallade honom så — mig en fotografi af djuret, som ännu hänger på min vägg och är min dyrbaraste egendom. Moster var en driftig husmor, som jag aldrig minns annat än vid spiseln och tvättbaljan, eller med sopkvasten i handen, och lämnad åt mig själf, som jag var, observerade jag kanske mer än barn vid min ålder bruka. Jag iakttog att farbrors rockuppslag blefvo mer och mer blanka och trådslitna. Att han allt oftare kom utan leksaker och godter. Att ansiktet var blekt och bekymradt och att kläderna liksom hängde på honom.» Inga gjorde ett uppehåll. »Det blir mig allt svårare att tänka på det där,» sade hon ursäktande. »En vinterdag låg jag på knä framför kakelugnen,» fortsatte hon, »och hade något mycket viktigt att bestyra. Moster bakade nämligen ute i köket, och hade gifvit mig en degbit att göra kakor af, hvilka jag höll på att grädda öfver glöden i en gammal bleckdosa utan lock. Men när jag skulle taga ut den brände jag mig på fingertopparna, och det gjorde så ondt att jag storgrät. I detsamma kom farbror in, tog mig i sitt knä, blåste och kysste på de små fingrarna och kallade mig sin lilla flicka... 'Kalla mig pappa,’ bad han upprepade gånger, och nu var det han som grät. ... Men jag var genstridig redan då, och kunde inte